Det är alla helgons dag 2020, och kyrkogården fylls med vänner och anhöriga som spanar efter den egna graven. De har påsar med sig, fyllda med kransar och krukor med ljung från Hemköp, Coop och Ica, och gravljus från Ö & B. Bilarna slingrar runt kyrkogårdens kvarter i en oändlig rad, så långsamt som de nog aldrig rullar annars, och direktbusslinjen, 58:an, från St Eriksplan gör sina årliga turer igen, just denna helg.
I takt med att skymningen faller försvinner en del gravar in i omgivningen och blir osynliga för en natt, medan andra lyses upp av de fladdrande ljusen som tänts för att visa att minnet av våra kära lever kvar, ännu ett år.
Hösten visar sig från sin allra vackraste sida, och fyller kyrkogården med ett sista färgspel innan novembervinden sopar bort allt för att lämna plats åt kommande frost och snötäcke.
Från ett hörn av kyrkogården, ja från flera hörn faktiskt, hörs ett lite högre sorl, när ett sällskap höjer en skål för en kär vän som inte längre kan höja sitt eget glas. Och tiden, som får allt mer bråttom, saktar in för en stund och vi hinner alla med att ta ett extra andetag.
