Kyrkogårdar är fulla av människoöden, fastristade i fulla namn och två årtal mellan vilka de verkade, påverkade, samtid och även nutid. Stilla ligger de sida vid sida, en del i stora mausoleer prydd med en enkel devis om yttersta dagen, andra under en enkel sten men med några rader som ska få förbipasserande att tänka ett steg till.
På förvånansvärt många gravstenar sitter en stenduva och tittar lite snett neråt, som om den lyssnar eller väntar på något riskorn. Förgäves.
Men då och då, om du är tyst och uppmärksam, flyger marmorduvorna en längre tur över stan och kollar den nya tiden, noterar vad som händer och flyger tillbaka till sin sten med senaste nytt. Det är när marmorduvorna flyger, som de levande duvorna intar deras plats, en kort stund i evigheten.