Ibland letar man efter något som fanns. Och hittar något som inte finns. Idag var det ett underbart soligt vårväder på Solna kyrkogård. Visserligen rätt så blåsigt, men som i sagan om vem som kunde få en pojke att ta av sig rocken, den skinande fru sol eller den hårt blåsande herr vind, så vann solen.
En dag som gjord för att leta kompletterande fakta. Till exempel, var täckelset drogs av Victor Holmquists monument den 31 maj 1905. Måste ha varit en stor händelse, för där var en kör från W 6 som sjöng, stenen hade ett porträtt av Sven Andersson och graniten i stenen hade “tuktats” av gravmonumentindustrier, som det stod i tidningen när det begav sig.
Eller var Peter Roumjantzeffs järnkors på granitsockel avtäcktes, söndagen 28 november, 1937. Hans ryska församling i Stockholm hade till och med genomfört en insamling.
Då påminns man om att inget är för evigt. Inte ens en grav på en kyrkogård. Där kören W6 sjöng 1905 finns inte längre någon sten, inte heller Peters järnkors, kvarter 26 grav 590, på granitsockel står att finna. Där finns nu bara grannarna, grav 591 och 577.
De skulle vila där för evigt, en evighet som varade knappt 115 och 83 år. Dock finns det kortare evigheter, även på Solna kyrkogård, i alla fall vad det gäller gravstenar. Christer Pettersons gravsten försvann efter 7 år, bortplockad på grund av återkommande vandalisering, återbördad till ett stenhuggeri i Täby.
Därifrån igenkommande till att återuppstå på annan plats, annan tid och i annan skepnad.
Så här skulle det egentligen se ut vid Christer Pettersson och hans föräldrars grav. Men idag är det bara ett tomrum där.
